EN SMÄRRE FADÄS

Har inträffat. 

Jag har varit på förhör hos matte.

Min version: (den rätta)

Matte hänger i lila sofforna i vardagsrummet, jobbar med olika saker som har med min träningshall och bassäng att göra, Ophelia och Mumma ligger på mjuka mattan och chillar. Jag är hos mina kids, känner ett starkt behov av att kissa och går till dörren. Där stannar jag, säger åt matte att jag behöver gå ut, ganska tyst för jag vill ju aldrig störa liksom, när jag inte får nån respons går jag in i vardagsrummet. Där försöker jag diskret säga åt matte att hon måste släppa ut mig på toaletten, men helt plötsligt tar en inre röst över mitt medvetande. Den gör mig perplex och jag MÅSTE göra som den säger. Den säger åt mig att kissa på golvet i vardagsrummet. Jag vet att den som gör det är dödens lammunge (husse har skrivit den lagen) men det hjälper inte, jag måste lyda den inre rösten. Jag kissar alltså, och då tar det hus i hel.... Matte flyger upp från soffan fortare än ett galet pumirace, ropar mitt namn högre än det högsta agilityhinder jag nånsin sett, och rusar mot mig. Jag rusar åt sidan och helt plötsligt är den inre rösten borta och där står jag helt själv, utan förklaring till denna dödssynd, helt utan en rimlig ursäkt. Samtidigt har Ophelia och Mumma krupit ihop bakom soffan. Mumma fnissar hysteriskt med tassarna för munnen och Ophelia ligger på rygg och vrider sig av skratt. Själv står jag och försöker komma på en lösning ur denna fadäs.

Mattes version:

Jag går rakt in i vardagsrummet, nosar förstulet i golvet och sätter mig ner och kissar. Två dagar tidigare hittade matte en kisspöl på samma ställe, och då hade jag varit ensam hemma medan de andra va på promenad. Matte hävdar å det bestämdaste att det var jag. Vem skulle det annars vara? Mina barn? Nixpix. De kan inte gå så långt och de kissar inte pölar som är större än en halv pumi. 

No more vardagsrum för mig.